hem-färd

Hela mitt liv har jag sprungit, mot fester och festivaler, nerför backar och uppför berg, fort genom nätterna mot gryningars evigt lovande ljus och hopp. En längtan och rastlöshet som jag länge tolkade som en strävan bort. Nu står jag bland kartonger och väskor och ser ett 11 månaders liv packas ner för att färdas över hela jorden till...till vadå? Det är nu det slår mig att denna längtan bort egentligen alltid varit en längtan hem. "Till ett rum där man känna att man är någonstans ifrån"
Jag är ingen äventyrare, jag letar bara ett hem, en plats där jag kan vila.

Jag har haft det bra I Australien. Året har svischat förbi och visst har det funnits veckor då jag hållit andan och bitit ihop för att sätta mig ner och slutföra skoluppsatser, dagar då jag satt livet på väntan för att slutföra vad jag kom hit för att åstadkomma: ett skolmässigt bra utbytesår som en värdig avslutning på min utbildning. Det har gått okej, jag är nöjd med mina insatser. Det har också varit otroligt många dagar när jag glädits över att vara exakt här och se och uppleva en annan kultur och alla dess egenskaper. Som iaktagare och ibland deltagare har jag noterat hur man inreder hem, bygger hus, kör bilar, hälsar på snabbköpskassörskor, tackar busschaffören för resan, etc.

Det är tråkigt att lämna nu när sommaren stundar och jag faktiskt är ledig och avslappnad. Det är också en otroligt skön känsla att få återse vänner och familj i Sverige igen, att fortsätta det som varit mitt egentliga liv i 26 år.

Frågeställningen om vart hemma ligger får fortsätta och puttra bland gamla barndomsminnen och sorg. Det kommer säkerligen fortsätta komma perioder då det kokar upp rastlöshet och ångest, men också andra frysande stunder av meningslöshet och stiltje.

Poängen är väl att livet ska smakas och njutas av, spöregn som sol. Kanske är det först när vi kan försonas med ingredienserna i vårt livs soppa som vi kan kännas oss hemma, vart vi än är i världen.

Vi syns i Sverige