Kriget med mig själv

Hur man ser på saker förändrar ALLT.
Varje dag väljer vi hur vi ska tolka verkligheten. Likt inför strandbesöken gör vi en bedömning av med vilka solglasögon vi vill se och uppleva dagens sken igenom. Grönt, gult, brunt eller ofärgat glas ger alla olika nyans åt vår dag. Med lite styrka på det kan det mesta förstärkas, förvrängas eller bli oförståeligt suddigt. Vad som är fint och fult, sant och falskt, hemskt och fantastiskt blir därför ett resultat av hur vi använder de hjälpmedel vi har tillgängliga. Så nästa gång ni inte förstår varandra. Försök då att se det hela ur varandras tolkningsredskap eller åtminstone ta av era egna för ett ögonblick.

Om livet vore en bergodalbana, betyder då
...en uppförsbacke att det är lite trögt och tråkigt innan nästa riktiga adrenalinkick och pirr i magen som de riktiga utförslöporna innebär?
Eller är det en väntan innan det fort rasar ihop, innan man oförsvarligt åter igen förlorar kontrollen och magont faller, Faller.

I höstas kände jag någon typ av mellanperiod, likt stegringen av bergodalbanan. Jag har väntat på att det ska visa sig vad det handlade om, fall eller förtjusning. Frågat mig själv om denna nedstämda och tunga tid var en nödvändighet för att fundera över det här kommande och de andra kommande år, eller bara onödigt grubblande.
I går slog det dock mig att hur jag ser på saker framöver beror på hur jag väljer att ta det nu. Jag kanske alltid kommer att föra ett krig med mig själv. Men jag kanske inte behöver låta det dra ner mig i misär, utan låta det revidera och utveckla mitt liv till en sagolik chimär istället. Jag må vara lite trött efter alla utgångar här, men solen skiner och det är ett bra liv, inget att grubbla över idag. Lite solochbad och sedan ishockey!

Kriget med mig själv