Stjärnorna på Slottet

Jag kan inte hjälpa det. Det är fjärde säsongen av denna trevliga serie och jag älskar varje avsnitt. Nyss såg jag det tredje av denna omgångs sändningar och jag insåg då varför jag åter igen har fastnat. Det är skådespelare och artister med.

Nyss kollade jag på Meg Westergrens dag. För mig ett bekant ansikte, men inte mer än så. Det visade sig att hon är skådespelare och sysslar mestadels med teater. De visade några klipp och jag kände den där känslan som jag så ofta får under dessa program. Det är något med skådespeleri och teater som lockar och har gjort nu i några år.

För en tid sedan hörde jag Mikael Persbrandt säga att på scenen är en av de få stunder när han upplever realtid. Att ibland kan teatern bli så intensiv att den upplevs mer levande än själva verkligheten. Det var med dessa tankar jag för första gången bokade biljetter till Dramaten för att uppleva några av landets främsta aktörer. Sedan den föreställningen har det blivit minst en föreställning per termin. För mig är det magiskt att i timmar få uppleva dessa skådespel. Vissa ord når och berör mig ända in på djupet och jag älskar att känna mig så levande.

Tankar som cirkulerat senhösten 2009 har bland annat varit: Vad blir jag lycklig av? Vem vill jag bli? Jag är övertygad om att jag kommer uppskatta att jag tar detta år utomlands. Jag åker för att självförverkliga mig själv. Men när jag kommer tillbaka måste jag nog ta tillvara på den där livsbejakande känslan. Det kan vara så att det innebär att gå på teater. Det kan också innebära att apan måste våga ta steget ut på en riktig scen. Kanske kan det göra honom lyckligare.

Att våga spela teater får därmed en plats bland framtida drömmar.