Vikingar på booze cruise!

Bra kväll!

Torquay

En tysk som hade kopt bil. En annan och en till som skulle aka med. Dessa tva fragade en fjarde, mig. Jag sa ja. Ivag vi for. Tre dagars vatdraktsplaskande till havs. Bra traning och erfarenhet, hyffsade vagor. Minnet av kalla mornar i talt och misstagetigen att ata gammal mat. Kortspel och bilakande, strander.


Jag ska nog kopa bil jag med, kollar pa det nu. Ett maste om man sa fa till surfningen. Aka ivag pa helger, aka ivag pa lov, aka ivag efter skolaret.
Det var skont att aka ivag en helg och jobbigt att forsoka ta tag i spanskan idag. Jag kommer nog inte lasa det nasta termin. Det blir for mycklet jobb med att forsoka lara sig verb och bojningar. Byter ut det mot ett amne man kan klara av for veckan, manaden, som inte kraver kontinuerlig anstrangning. Det finns en tid for allt och det ar mycket som gar fore spanskan nu. Om jag lyckas ladda upp filmen, pa internetcafet jag ar pa nu, i tid, ska jag aka in till stan och kopa en gitarr och inneskor. Jag har inte styrketranat sedan jag kom till Melbourne, det vill jag och da maste man ha inneskor.

Kängurukött och trött

Jag firade ikväll att jag idag hade min sista presentation för terminen med lite kängurukött i magen. Det är gott, lite mörkare än nöt, men ljusare än älg. Jag äter nästan känguru varje vecka. Man kan köpa en stek för ungefär 100 kr/Kg. Det har blivit en favorit att behaga den stekt till sallad och vitlöksbröd. Ikväll tippade jag det även med lite rom och cola för att hedra Kennet och Kennet. Det har varit några långa spända dagar denna vecka med mycket att skriva på. Jag kan dock lämna denna prestation bakom mig nu och konstatera att trots några feluttalade ord och stammande meningar, några kissiga och stjärtkramande vätsketurer, kändes det och gick ändå bra. Min sjätte presentation på engelska någonsin är avklarad!


Me gusta cubata!

Någon reser och nån blir kvar

Jag väljer att hedra Paulina som reste hem idag med ett stycke låtlyrik av Eldkvarn som ryckts ur sin mening

"Men det vilda livet rev mig
någon reser och nån blir kvar"

Någon blev ledsen, men Paulina själv hon ser verkade glad...
Kanske är hon också en sommarkatta? Så när solen snart "gått" ner för att på andra sidan jorden ständigt stiga, var det dags.

Här hade hon rivit klart


Paulina till vänster, solen till höger


Själv ska jag nu nöta in den sista presentationen för terminen. När jag gjort den kommer jag fira genom att åka till Torquay och surfa hela helgen!

Grattis på dödelsedagen...

...råkade någon skriva i ett sms till mig igår. Stavningsfunktionsfel på mobilen tänkte jag. Men vem har ett ord som dödelse inlagt i T9?

Jag satt till skolan till 20-tiden för att göra ett spanskaquiz på internet. Tjugo frågor som bygger på 30 sidors spansk historik. Man har två försök så i praktiken skriver man ut frågorna och skimmar igenom texten tills man hittar något svar som innehåller just de frågeorden. Jag får aldrig full poäng, men ligger runt 75% rätta svar, vilket är okej.

Här i Australien arbetar man nämligen ihop procent. Som exempel är min kurs inom Human Behavior uppbygd enligt följande
5 % Debattinlägg
25 % Presentation
40 % Uppsats
20% Klassprov
10% deltagande på lektioner

Jag fick 88% på min presentation för någon veckan sedan vilket då innebär att jag tjänade ihop 22% (0.88*2).
För att få högsta betyg High Distinction måste man få sammanlagt 80%. Fattar ni?

Födelsedagen då
Ingen direkt ångest i år som jag hade när jag fyllde 25 (som vissa säkert minns). Men för att vara på den säkra sidan höll jag mig som sagt på skolan hela dagen. Väl hemma köpte jag lite tårtingredienser för att bjuda huset på lite sugar shock. Paulina och Malin hade förutspått min tomma hungrande mage och bjöd på middag. Klockan tickade vidare och tillslut kändes det lite sorgligt att dagen faktiskt var över. Det är ändå rätt kul att få uppmärksamhet på sin dag.

Gick även och hämtade några paket som kommit med posten så lite klappöppning blev det spårvagnen i morse.

Nu sitter jag och skriver på en presentation jag ska ha på tors. Det kommer gå bra, fast jag är grymt less på min grupp. Utvecklande men energikrävande. Jag har hamnat med fyra personer som inte delar min syn på arbetet. De tycker nog inte att jag bidrar med så mycket, vilket gör mig omotiverad och less. Språk är viktigt. Det är svårt att ta kommando när man inte kan föra sin talan fullt ut.

Att falla fritt

Det här inlägget borde aldrig läggas ut offentligt, men jag tror på att det man känner är verkligt, och det behöver man aldrig ångra. Speciellt inte när samma känsla återkommit i åtminstone 11,5 år, både i nyktert och onyktert tillstånd.

För 15 minuter sedan tog jag ton till Anthem, Chess. Den styrkan som jag tonade St. Kildas gator med tror jag är i klass med de stora sångarna i Sverige. Åtminstone känns det så. Detta gör smärtan större. Varför blir jag aldrig tillräckligt sedd?

En utekväll som denna cirkulerar kvinnligt kön i massor kring St Kildas huvud- och tvärgator. Min känsla är irritation. Därför att jag vet att flertalet av dessa söta, uppklädda, famnsökande tjejer aldrig kommer att se mig, och det gör ont. Jag önskar att det inte gjorde det, men så är det. Ibland stannar jag faktiskt hemma för att jag inte orkar ramla på den alkoholuppstegrade otillräckligheten. Ofta brukar jag mitt i berusningens självförtroendesköna rus ställa mig framför min egen snart 27-åriga spegelbild och syna mitt anletes drag, jag tycker att jag är tillräckligt snygg. Jag vet att jag är rolig och intressant. Jag vet att jag har djup och seriositet. Jag är en bra grabb. Men ute i den förrädiska natten, mitt i den suktande köttjakten känner jag mig otillräcklig, osedd, oförstådd och utelämnad. En återkommande känsla av ensamhet. Jag är skadad, hjärtesårad och blödandes fallande.

Det är min akilleshäl samtidigt som det är just det som faktiskt får mig att ta ännu en steg, vidare, framåt, uppåt. Som en skottskadad hund nere på alla fyra, lidande, uträknad men ändock uppresandes, för jag mig. Med ett driv efter ett bättre liv, några haltandes steg men ändock hoppandes framåtskridande kliv. Med en evig sårskorpa som upprispas upp söker jag en själahelnings förlösande plåster. Fast varje förband jag testar rycks ständigt bort från mitt arma skinn och det svider och bränns. En bränna som känns vid och i sådan tid skapas sång och gång. Jag konstnäriseras.

Kanske vill jag ha det så, kanske måste det vara så. Kanske blir jag aldrig hel. Vad är att vara hel egentligen? Kanske har jag för höga krav på min egen persons utveckling? Kanske borde jag fullt ut försonas med min väg, mina val, mina kval, mitt hjärtats ångestfyllda sal? För i ekot av stämbandens ångestfyllda höjd ger mitt hjärtats röst uttryck. Kraftfullare och träffsäkrare än i likgiltighetens frånvarande tillvaro. Jag behöver känna, vinden av fria fall och uppfånget av hårda morgondar.

Det är jag.

Det är att leva.

Dag och natt.

Svenska tjejer!

Ah, nu tror jag äntligen att jag förstår resonemanget från killar världen över. Jag har haft svårt att göra kopplingen, kanske har det berott på en språkbarriär. Jag har helt enkelt inte fattat vad de menar med att svenska tjejer är billiga...

Nu har jag dock äntligen fått skörda frukten från mitt idoga rotande i ärendet (lamt skämt om rotfrukt)

Great Ocean Road Trip

Jag, Paulina och Malin insåg att lediga påsklovsdagar är utmärkta för att åka ner till Great Ocean Road och beskåda Australiens sydliga surfstränder samt de raukiga Tolv Apostlarna. Sagt och gjort, vi hyrde bil och några automatiska kilometrar senare nådde vi Torquay, surfmeckat. I dessa trakter grundades Quicksilver samt Rip Curl, två av surfvärldens största märken. Jag som hade följt internetsändningarna från Rip Curl Pro på legendariska Bells Beach var så klart intresserad av ifall vågorna var tillräckliga så att det var tävlingsdag. Det var det på stranden brevid Bells, Winkipop, så vi drog dit på en gång.



Lycka för mig var att vi hann med att se de sista heaten för dagen, varav Kelly Slater var med i en av dem. KS (som också är initialerna för min pappa) har vunnit VM 9 ggr!


Natten spenderades i Torquay. Tjejerna som var till sig över att få åka på trip med en riktig äventyrare hade bestämt att vi skulle sova i bilen utan liggunderlag, dock med täcken och kuddar. Jag kan inte påstå att det var en höjdare, men utan läxor och tvång kan man leva med att tumma på sin skönsömn. Dagen efter gick vi till turistinformationen och frågade vad som var "måstesegörasaker" , gick på surfmuséet, kollade i surfbutiker varav en av dem fick äran att sälja en våtdräkt till mig. Med lista på lite skönt ögon- och själagodis drog vi sedan vidare efter Vägen.






Ett av stoppen var vid en skog som hade ett vattendrag fallande

Inlägg under pågående arbete




Ett annat vid stranden i Johanna där surftävlingen avgjordes och vanns av just Kelly Slater



Tillslut nådde vi vårt huvudmål, Australiens svar på Gotlands raukar, apostlarna


Den här bilden är till hon som gillar att mjölka kor



Berusade på den vackra skymingen vid apostlarna bestämde vi oss för att vända vår färd hemåt igen för att slippa köra så långt sista dagen. Det innebar mörkerkörning på smalt slingrigt väglag med risk för att döda kängrudjur och annat vilt. Det gick dock bra. Väl framme i Apollo Bay strosade vi runt vid 20-tiden för att hitta ett mysigt hak att äta på. Fram och tillbaka gick vi utan att kunna bestämma oss för något lämpligt, med avseende till plånbok och smak. Kanske var det ett tecken på att vi var slitna och trötta. Kanske var det därför vi gick runt till 21 och skulle precis bestämma oss för ett ställe när det visade sig att det stängde för kvällen, precis som byns alla andra matställen. Hungriga och matta gick vi mot bilen och i skenet av gatuljus uppmärksammade Paulina, något som kom att ge större magknip än hungern, en buckla på ena dörren...

Vilket bakslag! När hände det? Jag körde in i buskarna iväg från Johanna Beach, men en buckla!...? Tur att vi tagit extra försäkring som tar ner maxbeloppet från 2500D till 500D.
Jag kom på att jag tagit bilder på bilen när jag hämtade den. Kanske kan man be någon som är duktig på Photoshop klippa in bucklan på en sån bild. Då kanske vi skulle kunna komma undan med det...av någon anledning gick jag då även runt på andra sidan bilen och kollade...VA FAN!

Ännu en buckla, på förarsidan!
Det måste ha varit släpet vi stod bredvid på surftävlingen... Klantigt! Vuxna hade säkert aldrig ställt sig bredvid ett löskopplat släp. Suck..

Vi satte oss i bilen och pratade lugnt och sansat om det hela. En tusenlapp var. Det är som det är
Men jag kunde ändå inte släppa det och tog fram kameran för att se hur bilderna såg ut. Jag bläddrar tillbaka från surf och strand och vad ser jag! En svag skugga på exakt samma ställe som bucklan är på. JAAA! Den fanns redan!
I extas bläddrar jag vidare för att se på andra sidan, jag ser bilden, bläddrar dock förbi i bara farten men känner pulsen gå upp. Som om att hjärnan hann skicka ut signaler till kroppen innan jag egentligen själv hann att förstå, jag bläddrar tillbaka och ser..JA! Bilden avslöjar även en buckla på andra sidan!

HAHA, årets vändning på tom mage!

Vi som missat middagen för vi snålat på dollarna åkte på ett bakslag som kostade 3300kr för att sedan VINNA tillbaka 3300kr!

Det må alltså varit dumt att ställa sig nära ett släp, men det var riktigt smart och vuxet att ta bilder på bilen innan vi hyrde den!




Sista stoppet gjordes i Jan Juc där jag inveg min våta beklädnad

Bert Brölar 2

Ont i hjärtat

Det har känts som att jag varit på väg att resa mig efter det mörka höstkapitlet. Att jag har börjat se vägen framför mig, meningen med mig, mitt kall. När när smärtan gör mig sömnig blir jag rädd. Rädd att jag även i morgon ska krypa ner i sängen och sova mig igenom ännu en kärlekssaknad dag. Jag har bara älskat en och bara en gång och jag kan inte bestämma mig om det är fantastisk eller fånigt att jag saknar henne dagar som de här. ?.

Jag har suttit hela dagen och försökt skriva. Skriva klart låtar, skriva nytt, skriva något. Jag skriver inget jag vill behålla. Jag känner mig patetisk. Som att jag redan använt alla ord för att beskriva denna aldrig helt försvinnande smärta, eller återkommande tomhet.

Det är snart sex år sedan jag stod i bara handduken i korridoren på logementet och fick höra hennes lågmälda farväl, och farit har jag, men väl har det inte gått. Som en vilsen pojke har jag rest över land och hav, som en levande död har jag fällt tårar till skärande solnedgångar och sedan skrålat av bitterhet till grymma gryningars alltid eviga utlovande. Jag har sökt svar i sprit och sång, och jag har rotat i det som var. Jag har blickat framåt och försökt vara här och nu, men överallt var människor som inte såg mig, som aldrig kändes som du. Det har varit svårt och ensamt.

Oavsett varför jag känner sådan tomhet och saknad vill jag medge att det funnits stunder när det känts bättre än idag och de stunderna har varit delade dagar. Inte bara med henne utan även med andra. Delade dagar med er alla på ett eller annat sätt. Jag är tacksam för att det är sju andra i huset om dagarna. Jag klarar mig när de är här. Jag antar att jag känner mig sedd och omtyckt så tomheten försvinner något.

Ni är många där hemma som jag saknar när mörkret tränger sig på. Det som är svårt dagar som denna är att det inte tycks räcka för att jag saknar också en längtan. Längtan efter en.

Kärlek - en

En sån dag i bild och några ord

06.45. Trött havregrynsfrukost

SpårvagnTågBuss
07.30. Trött timmesfärd till skolan.


09.00. Spansk grammatik föreläsning


11.00. Lunch. Medtagen Kycklingklubba och ris


11.40-. Sistastundenplugg inför bortglömt spanskatest


15.45. Sushiroll innan spanskatestet


17.10-18.30. Trött hemfärd till St. Kilda.