Ont i hjärtat

Det har känts som att jag varit på väg att resa mig efter det mörka höstkapitlet. Att jag har börjat se vägen framför mig, meningen med mig, mitt kall. När när smärtan gör mig sömnig blir jag rädd. Rädd att jag även i morgon ska krypa ner i sängen och sova mig igenom ännu en kärlekssaknad dag. Jag har bara älskat en och bara en gång och jag kan inte bestämma mig om det är fantastisk eller fånigt att jag saknar henne dagar som de här. ?.

Jag har suttit hela dagen och försökt skriva. Skriva klart låtar, skriva nytt, skriva något. Jag skriver inget jag vill behålla. Jag känner mig patetisk. Som att jag redan använt alla ord för att beskriva denna aldrig helt försvinnande smärta, eller återkommande tomhet.

Det är snart sex år sedan jag stod i bara handduken i korridoren på logementet och fick höra hennes lågmälda farväl, och farit har jag, men väl har det inte gått. Som en vilsen pojke har jag rest över land och hav, som en levande död har jag fällt tårar till skärande solnedgångar och sedan skrålat av bitterhet till grymma gryningars alltid eviga utlovande. Jag har sökt svar i sprit och sång, och jag har rotat i det som var. Jag har blickat framåt och försökt vara här och nu, men överallt var människor som inte såg mig, som aldrig kändes som du. Det har varit svårt och ensamt.

Oavsett varför jag känner sådan tomhet och saknad vill jag medge att det funnits stunder när det känts bättre än idag och de stunderna har varit delade dagar. Inte bara med henne utan även med andra. Delade dagar med er alla på ett eller annat sätt. Jag är tacksam för att det är sju andra i huset om dagarna. Jag klarar mig när de är här. Jag antar att jag känner mig sedd och omtyckt så tomheten försvinner något.

Ni är många där hemma som jag saknar när mörkret tränger sig på. Det som är svårt dagar som denna är att det inte tycks räcka för att jag saknar också en längtan. Längtan efter en.

Kärlek - en