Att falla fritt

Det här inlägget borde aldrig läggas ut offentligt, men jag tror på att det man känner är verkligt, och det behöver man aldrig ångra. Speciellt inte när samma känsla återkommit i åtminstone 11,5 år, både i nyktert och onyktert tillstånd.

För 15 minuter sedan tog jag ton till Anthem, Chess. Den styrkan som jag tonade St. Kildas gator med tror jag är i klass med de stora sångarna i Sverige. Åtminstone känns det så. Detta gör smärtan större. Varför blir jag aldrig tillräckligt sedd?

En utekväll som denna cirkulerar kvinnligt kön i massor kring St Kildas huvud- och tvärgator. Min känsla är irritation. Därför att jag vet att flertalet av dessa söta, uppklädda, famnsökande tjejer aldrig kommer att se mig, och det gör ont. Jag önskar att det inte gjorde det, men så är det. Ibland stannar jag faktiskt hemma för att jag inte orkar ramla på den alkoholuppstegrade otillräckligheten. Ofta brukar jag mitt i berusningens självförtroendesköna rus ställa mig framför min egen snart 27-åriga spegelbild och syna mitt anletes drag, jag tycker att jag är tillräckligt snygg. Jag vet att jag är rolig och intressant. Jag vet att jag har djup och seriositet. Jag är en bra grabb. Men ute i den förrädiska natten, mitt i den suktande köttjakten känner jag mig otillräcklig, osedd, oförstådd och utelämnad. En återkommande känsla av ensamhet. Jag är skadad, hjärtesårad och blödandes fallande.

Det är min akilleshäl samtidigt som det är just det som faktiskt får mig att ta ännu en steg, vidare, framåt, uppåt. Som en skottskadad hund nere på alla fyra, lidande, uträknad men ändock uppresandes, för jag mig. Med ett driv efter ett bättre liv, några haltandes steg men ändock hoppandes framåtskridande kliv. Med en evig sårskorpa som upprispas upp söker jag en själahelnings förlösande plåster. Fast varje förband jag testar rycks ständigt bort från mitt arma skinn och det svider och bränns. En bränna som känns vid och i sådan tid skapas sång och gång. Jag konstnäriseras.

Kanske vill jag ha det så, kanske måste det vara så. Kanske blir jag aldrig hel. Vad är att vara hel egentligen? Kanske har jag för höga krav på min egen persons utveckling? Kanske borde jag fullt ut försonas med min väg, mina val, mina kval, mitt hjärtats ångestfyllda sal? För i ekot av stämbandens ångestfyllda höjd ger mitt hjärtats röst uttryck. Kraftfullare och träffsäkrare än i likgiltighetens frånvarande tillvaro. Jag behöver känna, vinden av fria fall och uppfånget av hårda morgondar.

Det är jag.

Det är att leva.

Dag och natt.